Några ord från författaren

pojke vid brygga

 pojke vid brygga“Alltså, du är schysst och så… och det är rätt ok att komma hit… men… grejen är att… jag har inte tid med det här längre…” pojke vid brygga

Många år har gått sedan tonårspojken som var min patient klev in på mitt rum och berättade att det inte längre fanns utrymme i schemat för en timmes terapi i veckan. Livet var alltför fullt av aktiviteter att hinna med. Träffa kompisar, hinna med skolan, och framförallt – att åka skateboard.
Han var inte äldre än sjutton, men hade levt med sin smärta i flera år. Värken begränsade honom alltmer och när han kom till vår smärtklinik hade han nästan slutat träffa sina vänner. Han undvek allt som var fysiskt ansträngande.

Detta är än i dag min största terapeutiska framgång. Jag har hört sägas att människor är mer rädda för smärta än för döden. Jag vet inte om det är sant, men det låter inte otänkbart. Det ligger i smärtans natur att vi reagerar kraftigt. Den fångar vår uppmärksamhet, likt ett svart hål slukar den all energi. Smärta får oss att fly, så snabbt och förbehållslöst att vi ibland lämnar något viktigt bakom oss. Livet, ambitionerna, drömmarna om framtiden.

Jag är egentligen inte särskilt intresserad av smärta. Mitt intresse handlar mer om den människa som drabbats. De drömmar som krossats, de relationer som förstörts, det liv som blivit så begränsat att det saknar både innehåll och mening.

Terapiformen jag arbetar med, Acceptance and Commitment Therapy, ACT, handlar inte om att ta bort smärtan. ACT handlar om att leva. Med smärta. Aktivt och meningsfullt. Medvetet och närvarande.

Jag undervisar ibland på psykologprogrammet. Ofta frågar jag studenterna varför de valt just denna utbildning. Ibland får jag samma fråga tillbaka: Varför har jag valt att arbeta som psykolog och forskare? Jag svarar ärligt att mitt mål är att förändra världar. Jag vill hjälpa människor att se på tillvaron med andra ögon, se möjligheten att agera i linje med sina livs­ värden och mål. Också i de stunder då varje del av kroppen värker. Hjälpa dem att där och då orka välja något mer än att fly, något mer än att överleva. Att på skakiga ben våga ta de steg som gör livet större.

Det är drygt tolv år sedan jag tillsammans med en erfaren, entusiastisk men frustrerad smärtläkare inledde arbetet med att utveckla en behandlingsmodell för människor som drabbats av långvarig, svårbehandlad och handikappande smärta. I dag är vi en nationellt och internationellt erkänd klinik. Ett tjugotal personer som går till jobbet för att förändra livet och världen för var och en av våra patienter. Under de år som har gått har vi har genomfört flera vetenskapliga studier som visar att vår behandling har gjort stor skillnad för många människor vars liv har begränsats av långvarig smärta. Vi vet att vi ofta lyckas. Vi vet att det ibland inte går lika bra. Vi vet inte varför.

Att vara klinisk forskare handlar om att ständigt ställa frågor, och att någon gång då och då kunna ge ett svar. Frågan jag ställer mig nu är: Kan en bok hjälpa människor att ta tillvara på sitt liv?

Rikard Wicksell, mars 2014

rikard träd